Att dunka upp till Norrtälje första lördagen i juni tillhör livets goda sidor. Alla regniga resor har för länge sedan bleknat bort och ersatts av minnen från tidiga daggfärska morgnar där solen stiger mot en klarblå himmel. Hojen spinner så där extra fint som den bara gör när allt stämmer. Polarna runt omkring som har fullt upp med att tygla sina vårystra hästar, sugna på action. Ytterfil på trean förbi Mörby sjukhus, pådrag och nerlägg i backen. Långa gafflar på Shellmacken i svackan upp mot Galoppbanan. Fulla trumpeter på fyran. Gäng på gäng som matar på (this is a rolling show man!). Hojar vid sidan, strokers på omkörning. Det ryter och sliter i lufthavet, vibrationer som får fönstren att skallra och själen att spritta av glädje.
Det är Norrtälje igen. Säsongen kan börja.
När jag tänker efter har Custom Bike Show och resan dit med själva chopperrörelsens berättigande att göra. Hela 70-talet var som en enda lång demonstration för frihet. Frihet, att till exempel få åka som man ville, att själv avgöra om det funkade med 20 tum förlängt och utvinklat styrhuvud. Det blev total konfrontation med en gråtung svensk byråkrati där en saknad framskärm ledde till omedelbart polisingripande och dryga böter.
Men första lördagen i juni gällde inga lagar, då skulle det åkas hoj, helst barhuvat med fötterna famåt och öppna megafoner. Inga avkall på principerna eller fega kompromisser. Ju vildare dess bättre. Torskade man så torskade man. Det var insatsen man fick betala. Men man kunde ju vinna också.
Den rebellandan finns på något sett kvar. Själva resan blir en manifestation för rätten att åka, skapa och deltaga i den här underbara världen av customiserade motorcyklar.
Custom Bike Show blev till det vattenhål som behövdes för att entusiasterna skulle överleva de bistra tiderna från runt 1969, då max 35 graders gaffellutning, obligatorisk bromstest, plus andra tvångsåtgårder infördes. Dessa utmattningsförsök pågick fram till 1983 då det återigen blev möjligt att besiktiga en renodlad chopper. Det kan tyckas motsägelsefullt men under den tiden utvecklades svenskt hojbyggande till en rörelse, och aldrig har det väl byggts mer extremt än under de åren. Det var ingen idé att försöka blidka Svensk bilprovning därför fanns inga begränsningar alls. Torskade man så torskade man.
Jag minns första gången jag var där, vid Bolka 1972, klubbhuset var inte mer än ett litet skogstorp. Det låg vid gamla vägen mot Kapellskär och hade varit krog någon gång. TWIN CLUB stod det med handmålade bokstäver på skylten ovanför dörren. På planen utanför stod choppers på rad, kromade och moldade som droppar, färgsprakande som Jimi Hendrix i högform. Det var andra året utställningen ägde rum. Och det var fler choppers där än någon kunde fatta. Visserligen bestod största delen av Ariel, Triumph och Bumsar med konstiga styren och hembockade sissybars, men där fanns även ett 20-tal Harleys i rent utställningsskick.
Visst hade man sett choppers på Hot Rod Show i Marmorhallarna, showbikes, som inte funkade enligt belackarna. Men här var dom livs levande, med sitt fantastiska magiska ljud som förtrollade alla i dess närhet.
Redan från början var grejen att för egen maskin åka med sin "showbike" till utställningen och därmed bevisa dess berättigande, att det verkligen funkade. Bevisa att det inte bara var ögonfägnad utan en funtionell maskin som man byggt själv, a fucking piece of rollig art, som man hade rätt att vara stolt över. Men frihetsresan fordrades totalt engagemang för konsten och en ständig uppmärksamhet efter snutbilar.
Andra året kom jag dit för egen maskin, en Indian Army som jag renoverat till civilt origianlutförande. Vinröd med randning i guld. Jag åkte med Leif "Fritte" Nilsson från Lidingö som hade en radikalt customiserad Indian Scout-stroker på nästan 900cc. Avgassystemet var smitt som ett drakhuvud och fotplattorna var gjorda i vriden fyrkant. Fritte var förövrigt en föregångare med värmeslinga i sadeln. Han fick dock inget pris men själv kom jag helt oväntat på andra plats i originalklassen. Fick en tennbuckla med gravering och en tygpåse med 150 spänn i enkronor. Bucklan har jag fortfarande kvar, väl synlig på skåpet. Den är jag mycket stolt över. Jag antar att alla som genom åren blivit uppmärksammade med en utmärkelse från Custom Bike Show känner sig hedrade, men kanske framför allt blivit inspirerade att bygga vidare på den svenska traditionen.
Det skulle dröja 23 år innan jag ställde ut igen. Den här gången hade jag fått ihop min Hydra-Gliden rätt mulligt, tyckte jag själv, med original Sportstersadel på låga fjädrar, vita däcksidor och genomgående vita gummin. Den var riktigt glassig med pinstriping och original fendertips. Tyvärr var Bosse Jensens Electra ännu mycket glassigare med vit sadel, mer krom och värstinglack i lila, (som han säkert lagt ner hundratals timmar på). Han vann klassikerklassen men jag fick inte en enda röst. Det var ingen som hajade hur fin min hoj egentligen var.
Sen dess har jag hållit mig i bakgrunden. Men man vet ju aldrig, en vacker dag ligger man väl där och skruvar som en idiot igen. Natten före.
Twin Clubs årliga evenemang är idag en väl förankrad tradition som har full uppbackning av Norrtälje stad och dess näringsidkare. Custom Bike Show har blivit vårt eget Daytona Beach. Men det ligger ju så mycket lägligare till, denna roslagsidyll nere vid kanalen under de lummiga träden i parken. Vad kan mäta sig mot skuggspelet i lackeringarna just här? Vad kan vara bättre än att sitta på den gamla vaxholmsbåten på andra sidan kanalen och avnjuta cermonin på avstånd med en kopp fika? Väntan på prisutdelningen, Marlon med hatten. Det är alltid lika häftigt att vara i Norrtälje, just den här dagen.
Bengt Aronsson |
